90 år fyller en av de starkaste kvinnorna jag har i mitt liv idag, min mormor. Momme, som vi alla fortfarande säger. Har alltid funnits där, och jag önskar det gick lyfta fram hennes historia mer, att fler fick ta del. Men jag nöjer mig med att själv vara så otroligt tacksam att ha fått just henne som mormor. Ofta har hon hamnat lite i skymundan bakom morfar med sina historier, och det har nog oftast varit ett eget val, en slags uppdelning, och inte på något sätt en bild av den tid hon kan berätta om, då männen bestämde allt. Även i tidningar, filmer m.m. som gjorts om dem har morfar alltid varit den som synts mest. Men i köket har man alltid fått rå om mormor. Så även nu. Det finns ingen kökssoffa i världen jag sover så gott på, ingens händer som är så mjuka, inget ”du är välkommen hem snart igen” jag längtar mer efter att få höra.
Idag är det hennes dag, och jag önskar att jag vore där, men förkylning satte stopp. Inte schysst vara lite smittig på ett kalas där medelåldern är högre än hög och skröpligheten motsvarande. Ringde precis, och av ståhejet att döma var det dock full fart och ingen skröplighet så vitt jag kunder förstå.
Det är svårt att ta in hur det var när hon var liten, men hon berättar så bra. Om hur hon skötte sina småbröder (för mig kända som ”morbror Henry” m.fl. och har i mina ögon hela tiden varit gamla) när de var sjuka, hur de hjälpte sin mamma att tvätta, hur de signalerade till familjen på andra sidan sjön om de behövde hjälp. Glädje och sorg. Och som i förbifarten kan hon berätta om när hon tog sparkstöttingen från Ammarnäs till djupfors (eller om det var djupfors till Sorsele. Det spelar ingen roll för historien egentligen) ca 5 mil, höggravid mitt i smällkalla vintern, för att som så många andra, dra ut alla tänder. Var man gravid fick man det gratis.
– Fick du bedövning då momme?
– Bedövning? Neejdu, lillstinta, det fanns inte.
Och sen tog hon sparkstöttingen hem igen.
Världens bästa mormor och morfar!
Johanna Westberg 
oj verkar som jag uttryckt mig alldeles för allvarligt flera som hör av sig och undrar hur det står till.
Bara så less och trött på en del människor som tar ensamrätt på vissa känslor och inte kan vissa nån ödmjukhet eller förståelse och vad man än säger så har de det så mycket värre….fast de inte har det.
kram
vad fint du skriver Johanna! far- och morföräldrar är så starka, härliga och det bästa som finns! 🙂
Så fint du skrivit om Elna 🙂 Jag håller med om att hon är en fantastisk människa. Jag älskar hennes positivitet om livet, hon ser alltid något positivt i varje dag. Att kunna gå förbi och prata en stund på dagen och sen gå hem och känna att man är glad över att varit i hennes sällskap en stund.. det är glädje det 🙂
Jag kan lova att det var fest i huset den dagen och att medelåldern var hög var det ingen som märkte.
Kram till dig
Tack, vad roligt att höra! =)
Det är något speciellt med den där generationen.
Min farmor berättade att när hon och farfar skulle gifta sig (sent om siders) så kom farmor på att hon glömt skorna hemma när de kom till tågstationen, så hon sprang tre kilometer hem, gravid i 9:e månaden (det var därför de skulle gifta sig nämligen), hämtade skorna, sprang tillbaka till tågstationen och hann med tåget! 🙂 ♥
wow, vilken story! De är så underbara ❤